En hyllning till en hjälte! Till den enskilde medborgaren!

Idag såg jag Claes Erikssons "Den enskilde medborgaren" och kände mig tvungen att skriva ett par rader om en humorgrupp som förmodligen betytt mer för mig än någon annan kulturgrupp i modern historia.
Den första låttexten jag skrev var en omgjord version av Claes Erikssons "Under en filt i madrid" och den skrevs ihop med några vänner på skolgården i småskolan. Vid flera tillfällen samlades familj och släkt för att titta och lyssna när jag och min bror tolkade Roy och Rogers "Livet e gött" och jag minns hur vi sjöng på "Grisen i säcken" påväg till bion med vår moster.
Jag minns hur i stort sett hela släkten satt och tittade på macken till stor förtjusning och hur mycket vi älskade shower som Cyklar och träsmak. Detta kantades av Stefan och Krister, serier som "En fyra för tre & Rena, Rama, Rolf". Senare kom även Killinggänget men Galenskaparna och Aftershave slår ändå de övriga med hästlängder.
När jag var liten förstod jag inte att Grisen i säcken (Och många andra) var politisk vilket ledde till att jag fick upptäcka den på nytt när jag var äldre och politiskt mogen. Detta mästerverk är förmodligen något av det bästa som satts upp på en svensk scen och jag har inte än i denna dag sett en så fulländad, musikalisk och lyrisk show.

Den enskilde når tyvärr inte de höjder som Grisen i säcken men det ligger där och gror och det var ändå längesen jag satt och skrattade högt till en film på samma sätt som ikväll. Jag kan varmt rekomendera er att se den och att köpa den till stöd för dessa hjältar och kanske framförallt denna hjälte Claes Eriksson som nu behandlas på ett sätt som fullständigt går emot den värdighet han förtjänar.

Jag förutsätter att ingen har missat konflikten mellan Claes och TV4 angående reklamavbrotten i hans film "Hajen som visste för mycket" (Vilket för övrigt är en av de bästa svenska filmerna jag sett). Det som hände var att TV4 förnyade reklamavtalen utan Claes tillstånd och Claes stämde dem och vann. Detta har nu lett till att filmskapare måste skriva på ett avtal om att man får sända reklam i deras filmer och att Claes Eriksson har mycket svårt för att hitta finansiärer till nya filmer. En av finansiärerna till "Den enskilde medborgaren" hoppade dessutom av i sista sekund.
Denna man som med sina vänner i Galenskaparna och Aftershave har skänkt svenska folket så mycket glädje och underhållning över generationsgränserna som de flesta knappt kan drömma om förhindras nu att fortsätta sprida glädje på grund av att han agerade när ett rent avtalsbrott begicks. En man som alltid satt den lilla människan i fokus och som med mycket värme och glädje berättat underbara historier i årtionden som även om de inte förändrat världen ändå hjälpt till att göra den lite roligare och lite bättre.
Alla minns vi den vita opeln i "Macken", Den mesige pingstpastorn i "Leif" och "Stinsen brinner" och hjärnan som flyr ur Claes Erikssons huvud i "Cyklar".
Vem har inte skrattat med i farbror Frej eller försökt lära sig stycket "Bara B:en" utantill?

Så jag vill nu (Inte höja mitt glas) utan höja min näve till stöd för Claes kamp att få göra en sista film. Och när jag står där med näven i vädret ska jag tänka tillbaka på alla de timmar av hejdlöst skratt han har skänkt mig, alla de sånger jag har sjungit med i och alla de mänskliga värderingar han förmedlat som ligger och gror som en liten men stark låga precis intill mitt hjärta!

Och Claes (Även om det är föga troligt att du läser detta) så ska du veta att det just nu står en liten pojke (Kanske inte äldre än 10 år) på golvet i vardagsrummet med familjen samlad. Det är snart läggdags men innan sängen tar honom i sitt sköte ska han återigen gå in i rollen som mackägaren Roy och den här gången ska han sjunga lite högre och lite starkare. Den här gången ska han (Även om han inte vet om det själv) sjunga för att bevisa att det finns något som är viktigare än reklamintäkter. Att det fortfarande finns något som är riktigt och rätt och därmed värt att kämpa för. Den här gången ska han sjunga för den hjälte som stolt och rak i ryggen kom ut ur rättsalen med budskapet "Vi vann". För Claes, det var inte bara du som vann den dagen. Den dagen vann vi alla!

Storebror ser dig!

Jag vet att det är uttjatat att kritisera storebrorssamhället (Men det är väldigt aktuellt) och att 1984 bara är en bok (Men det är en jäkligt bra bok.)
Jag är ändå bekymrad över de förslag som regeringen nu lägger om utökad bevakning av privatpersoner.
Visst finns det vissa fördelar med övervakning. Ibland kan det fungera brottsförebyggande
och ibland kan det hjälpa till att utreda brott. Jag anser definitivt att vissa saker ska bevakas.
Problemet är att för stor bevakning ställer alltför höga krav på de som har hand om materialet
och om vi tittar historiskt så har makthavarna inte klarat av det tidigare.
Kalla mig cynisk men jag betvivlar att våra makthavare skulle vara så mycket bättre.

De största problemen som kan uppstå är i samband med hetsjakten på terrorister.
Det var inte alls längesedan (70-talet) som en stor grupp människor kända som (Guildford four & Birmingham six) dömdes till mycket hårda fängelsestraff (många av dem livstid) för IRA-bombningar i England. En ny undantagslag för terrorister stiftades där polisen hade rätt att häkta misstänkta i sju dygn utan uttalad misstanke eller åtal. Under dessa sju dygn torterades de fysiskt och psykiskt tills de erkände.
Deras enda brott var att de varit på fel plats vid fel tillfälle och att de råkade vara Irländare.
Båda grupperna dömdes till fängelse 1975 och de blev frikända först 1990 samt 1991.
Detta var två av de största rättskandalerna i brittisk historia och som vanligt sattes ingen till svars för det.
För inte alls längesen ville Tony Blair återinföra undantagslagarna.

Tänk dig nu att du är muslim och du skänker pengar till en välgörenhetsorganisation eller skickar pengar till en släkting i hemlandet som i sin tur stödjer terrorverksamhet. Du kanske skickar ett mail till en bekant (som utan din vetskap) råkar vara inblandad i ett terrornätverk eller kanske bara har svaga kopplingar till det. Dessa små detaljer kan slå ditt liv i spillror.
Kritiken handlar inte om att vi ska kunna porrsurfa utan att bli upptäckta eller att staten vill kolla om du vänsterprasslar med någon på nätet.
Kritiken handlar om att när folk i maktpositioner ställs inför svåra situationer och får tillgång till tvivelaktig information så använder de hellre den än de står handfallna, ibland med fruktansvärda resultat.
Den handlar också om att man kan hitta svaga misstankar hos i stort sett alla om man bara letar och vill tillräckligt.
Och jag kan garantera att de som man skulle behöva bevaka inte kommer att fastna i nätet.
Att kryptera sin e-post så att den blir nästintill omöjlig att knäcka kan vem som helst göra med en persondator och jag kan lova att proffessionella terrorister och organiserad brottslighet inte skickar känslig information okrypterad.
I en demokrati är det folkets plikt att kontrollera makthavarna inte tvärtom.
De allra flesta kommer dock inte påverkas av den nya lagen och situationerna jag målat upp kommer (om de överhuvudtaget inträffar) bara gälla några få.
Då var det Irländare i england.
Idag är det muslimer i västvärlden.
Lite spill får man räkna med...
...I alla fall så länge man själv inte råkar tillhöra spillet.