Dödsstraff =Rehabilitering!

Det finns vissa saker jag aldrig slutar störa mig på.
Det ena är föräldrar. Nej, nej. Inte mina föräldrar. Småbarnsföräldrar som alltid vet bäst.
Ni vet, de där som är urusla på att uppfostra sina barn, som sitter och beklagar sig och som så fort någon yngre (Eller barnlös) ger ett råd svarar: "Vänta tills du själv får barn."
Saken är den att när jag själv får barn kommer jag själv vara lika korkad. Det finns inget tillfälle som man är sämre på att hantera en kris än när man är inne i den.
Nej, jag säger inte att föräldraskap är en kris men det innehåller många kriser. Ibland flera per dag. Och då gör man klokt i att lyssna på de som står utanför och kan se på det hela med pigga, utvilade ögon. Ibland behöver man lite hjälp för att uppnå den gamla klyschan att tänka utanför lådan.

Det andra är människor som anser att fångvård ska vara hämnd och straff och som påstår att det är för slappt i svenska fängelser. "Fångarna får ju bättre mat än skolbarnen."
Varje gång det här diskuteras blir jag lika provocerad. Jag vet att jag ibland kan överreagera men det handlar faktiskt om riktiga människors liv.
Den viktigaste frågan man ska ställa sig när det gäller fångvård är: "Vad vill jag uppnå?"

1. Jag vill hämnas.
2. Jag vill minska brottsligheten.

Svarar du nummer 1 så varsågod. Höj straffen, ta bort tv och andra privilegier, ge fångarna dålig mat och knäck dem totalt.

Svarar du däremot nummer 2 (Vilket borde vara det självklara) så är hämndaspekten destruktiv och rent ut sagt vansinnig. Du kan aldrig få någon att bli en god samhällsmedborgare genom att göra honom till fiende. Det som gäller är utbildning, terapi (om det behövs), återanpassning. Kort och gott. Så lite kontakt som möjligt med andra fångar och så mycket som möjligt med samhället. Angående kvalitén på fångars- respektive skolbarns mat kan jag hålla med om att det är fel men det är skolbarnens mat som ska förbättras. Inte tvärtom.

Sen kommer nästa argument.
"Så säger du nu men vänta tills du själv blir utsatt för ett brott."
Visst, säg att jag har blivit rånad, misshandla, eller en vän till mig blivit mördad. Ta framförallt det sista. Detta är vansinnigt påfrestande psykiskt. Det går inte att föreställa sig utan att själv bli utsatt för det. Min grundläggande trygghet har ryckts ifrån mig och jag skulle förmodligen vara ett vrak! Jag skulle definitivt vilja slita mördaren i stycken och där har vi min poäng.
Ska vi verkligen låta känslomässigt förstörda människor besluta vad som är rätt eller fel?

Jag håller med om att vissa brott ska ha hårda straff men grundinställningen måste alltid vara att undvika brott i framtiden. När ett brott väl begåtts har vi redan misslyckats.
Istället för att slänga pengar på fler poliser, hårdare fängelser och högre straff så bör vi lägga pengarna på ungdomsgårdar, replokaler, kulturprojekt och förebyggande åtgärder.
Detta bör kombineras med ett tryggt samhälle med bra ersättningsnivåer i A-kassan, bra skola, vård och omsorg och en trygg arbetsmarknad.

USA har hårda straff.Tillsammans med Kina och Iran ligger de bakom flest dödsstraff och de har en stor del av befolkningen i fängelse. Ändå har de hög brottslighet. Det tydligaste exemplet på hämndtänkande.

Så snälla. Tänk efter en gång till innan ni diskuterar med mig. Både hämndförespråkare och föräldrar.