Borgarna och pressen!

Jag sitter här vid min dator, dricker lite kaffe och läser aftonbladet varpå jag återigen hittar katastrofala artiklar om regeringens politik. Inte nog med att regeringens politik är katastrofal, ska även den politiska rapporteringen verkligen vara det?

Vilken bild är det som visas i Sveriges media?Jo, regeringen är dålig på PR. De gör en massa men det når inte ut.
Samtidigt skrivs det till viss del att de rika får mest men att faktiskt alla som jobbar får skattesänkningar och då ofta med tilläget att det är bra.
Men vart är då analysen?

Till exempel familjeekonomen Ann-Sofie Magnusson som säger till aftonbladet:
”Både fastighetsskatten och förmögenhetsskatten gynnar de med förmögenhet och dyra fastigheter. Men alla som har arbete får faktiskt lägre skatt och det är väldigt bra. Vad som är mindre bra är ju att sjuka får lägre ersättning. Det är en jättestor skillnad jämfört med tidigare.”

Detta är ingen analys. Det är en väldigt förenklad beskrivning byggd på värderingar av vad som händer. Dels måste man vara medveten om att skattesänkningar och neddragningar av välfärden (T.ex sjukersättning) faktiskt hör ihop. Sänker man skatten så måste man ta pengarna någonstans ifrån eller så får man låna pengar som den tidigare borgliga regeringen gjorde på 90-talet. Men inte ens den insikten räcker för att det ska vara en analys. Man måste också se på hur människors vardag förändras. Skulle vi istället kunna använda de pengarna som bekostade slopandet av förmögenhetsskatten och förändringen av fastighetsskatten till att förbättra skola och vård? Borgarnas lösning på detta är mycket enkelt. Fler privata alternativ och betyg i skolan i lägre åldrar.
Angående betyg i lägre åldrar så är det ingen populär uppfattning bland lärarförbundet och personligen tror jag inte heller på fler betyg och hårdare tag. Jag tror på fler lärare och mer resurser till skolan. (Resurser som finns om vi bara vill använda dem. Mer om detta sen.)Vem som helst borde förstå att det är omöjligt för en lärare att ge alla elever den tid de behöver när klasserna kan vara mellan 25-35 elever. Privata alternativ är också ett dåligt alternativ då det tar resurser från de offentliga skolorna och segregerar de duktiga eleverna från de som har det svårt. Jag pratade med en lärarstudent som berättade att hennes erfarenhet av privata skolor var just detta och hon sade också att en lärare klarar av två eller tre stökiga elever i en klass men blir hela klassen stökig så går det inte.
Det kanske starkaste argumentet mot privata alternativ inom både skola och vård är att det splittrar över- och medelklassen från den lägre arbetarklassen. Om man redan betalar för privat sjukförsäkring, tandförsäkring, skolavgift, skolmatsavgift m.m. så finns det knappast något intresse att betala den skatt som krävs för de offentliga alternativen. Alltså måste helt plötsligt de sämst ställda betala för sin egen vård och skola vilket skapar extrema klassklyftor, inte bara privatekonomiskt utan också i utbildning och vård. Man lastar över det gemensamma och demokratiska ansvaret på enskilda individer och deras egen förmåga att rent praktiskt och ekonomiskt ta de beslut som krävs för att de och deras barn ska få en framtid.
Då har vi alltså kommit till en värderingsfråga. Vilket samhälle vill vi bygga. (Inte vilket samhälle som går att bygga då båda faktiskt är möjliga. I min förra blogg skrev jag som bekant om Norge och den vänsterpolitik som förs där nu.)

En annan sak som är märklig inom svensk politik är att vi alltid måste spara trots att vi är ett av världens rikaste länder. Faktum är att Sveriges BNP ständigt har ökat sedan andra världskriget med undantag för 1981 och krisåren på 90-talet. Källa: Nya ekonomihandboken, skriven av Johan Ehrenborg och Sten Ljungren, utgiven av ETC förlag.
Alltså finns pengarna för att skapa ett bättre samhälle. Vilken väg man vill gå handlar om värderingar och inte huruvida de ekonomiska resurserna finns eller inte vilket man också bör ta med i analysen.

Att man dessutom hävdar att regeringen är för dålig på PR och att det är därför de sjunker i popularitet är direkt skrattretande. Anledningen till att de sjunker i popularitet är att folk har börjat förstå vad deras politik handlar om. Innan valet hörde folk bara pratet om jobben. Nu tvingas de ur A-kassa och fackförbund. De ser hur de rika får mer medan de fattiga får mindre. De ser hur det startas privata, försäkringsfinansierade barnkliniker och hur de statliga företagen reas ut till regeringens polare i näringslivet. Människor är inte missnöjda med regeringen för att de inte förstår politiken utan för att de förstår den.
Detta borde svenska pressen skriva om eller åtminstone nämna i förbifarten ibland.