Årets första inlägg vill jag tillägna Sabina som tjatar (Fast på ett positivt sätt) på mig om att jag ska blogga.
Jag vet att jag har varit lat men jag har också varit väldigt upptagen. Jag vill i alla fall säga att jag är ledsen över att det har dröjt såhär länge och jag har inte glömt mitt nyårslöfte. Här kommer det Sabina. Luta dig tillbaka, bered dig på att knyta näven och läs.
Först vill jag rikta ett klagomål till SVT som inte sände Svensson Svensson på julafton. (Jaja, lite sent för den kritiken i den digitala tidsåldern men jag är kanske liksom Askungens klänning lite omodern.)
Detta har för min familj och för väldigt många andra blivit en lika viktig tradition som Kalle Anka. Vem vore jag om jag inte hade en teori om varför det inte visades?
Det måste helt enkelt vara för att dölja skillnaden i kvalitet mellan de gamla hederliga avsnitten och de nya, mediokra, för att inte säga rent ut sagt usla. Dåligt skådespeleri, dålig regi, värdelöst manus. Ursäkta om jag är hård. Hade det varit en ny serie hade jag bara låtit bli att titta men nu är det trots allt Svensson Svensson vi pratar om. Kanske det bästa som har producerats i svensk tv efter Killinggänget och Galenskaparna. Detta mästerverk som borde förvaltas med större vördnad än att slänga ihop hastuppföljare i brist på annat.
Jag har dessutom hört rykten om en ny säsong. Då vill jag bara säga till manusförfattarna i första hand. Skärpning. Kapaciteten finns där. Förvalta den.
För att övergå till lite viktigare ämnen så läste jag nyligen en artikel i Ordfront om politiken i Norge. Detta land som vi enbart känner som den rika grannen, där alla är glada och äter olja till frukost. Den som vet vilken politik som bedrivs i Norge räcker upp en hand!
Jag kände till det innan jag läste artikeln i Ordfront eftersom jag också läst en artikel i Socialistisk Debatt. I övrigt har jag inte hört någonting om detta.
Det hela tog sin början i staden Trondheim som där Norska LO tillsammans med nästan hela Tjänstemannaförbundet YS bildade ett manifest för att bryta högerpolitiken som förts där i flera år. Manifestet handlade bland annat om att stoppa privatiseringar och att förbättra välfärden genom att demokratisera den. Sedan frågade de partierna till vänster vilka som kunde ställa upp på manifestet och istället för att förespråka ett parti i valrörelsen 2003 så förespråkade de en radikal vänsterpolitik. Vänsteralliansen vann och började sitt arbete med att demokratisera välfärden. 2005 hade Trondheim halverat bostadslösheten. De var också Norges första stad som inte hade brist på dagisplatser.
Detta kopierades av Norska LO på riksnivå som skickade ut en enkät till sina medlemmar och bildade manifestet efter deras önskemål. 2005 vann vänsteralliansen i Norska riksdagsvalet.
Så just i detta nu pågår en radikal vänsterpolitik i Norge.
Deras politik går ut på att stoppa friskolor och privat vård för att istället återställa skola, vård och omsorg i kommunal regim och förbättra kvalitén med hjälp av en rättvis och demokratiserad politik. Eller som Aron Etzler uttrycker det i sin artikel i Ordfront. ”Omöjligt men sant”
Vad händer då i Sverige?
Förutom att vi har en högerregering som för en rent ut sagt vansinnig politik som går ut på att sparka på de svaga. (Nämnde jag att Norge har 100% i sjukersättning och att de enda som har det i Sverige är våra kära Riksdagspolitiker.)
Vi har dessutom ett Socialdemokratiskt arbetarparti som vill kompromissa med denna vansinnesregering. Vi är i Sverige, liksom i stora delar av världen i lurade att man måste gå mot mitten för att vinna politiskt. Men moderaterna vann inte på att gå mot mitten. De vann på klassiska vänsterklyschor i retoriken. De pratade öppet om utanförskap och att skapa fler jobb men deras politik var fortfarande klassisk högerpolitik. För den icke insatte lät det dock snarare som radikal vänsterpolitik med inslag av eget ansvar än som höger- eller mittenpolitik. Folk förstod inte att det handlade om ett systemskifte. Detta bevisas av hur upprörda människor är när de väl ser hur politiken fungerar.
Sossarna däremot försökte leva på att smutskasta högern trots att de hade makten. (För övrigt exakt samma misstag som Alliansen begår nu.) Detta funkar inte. Har man makten måste man ta ansvar, sitter man i opposition kan man kritisera.
Detta är dock inte hela sanningen till varför Sossarna tappar trovärdighet i Sverige.
Hur kan man kritisera privatiseringar när man privatiserar själv? Varför skulle inte cancervården bli bättre om man privatiserar den om nu vårdcentralerna och tandvården blir det?
Det är ungefär som att debattera våld där den ena sidan förespråkar gränslöst våld medan den andra säger att man visst ska få sparka på den som ligger men inte mot huvudet. Visst är det en betydande skillnad men vart finns alternativet till våld?
I Norge vann vänsteralliansen på att visa vart de stod. De vann på att bryta med högerpolitiken och att vara ett riktigt alternativ.
Så varför pratar då inte svenska vänstern om Norge. Varför pekar vi inte på grannen och säger: ”Fan va nice. Så kan vi också göra.”
Är vi rädda att vi inte ska klara det utan oljepengarna?
Kuba blev nyligen utsett till världens mest hållbara samhälle av Världsnaturfonden och de har prisats för sin sjukvård, trots sin brist på oljepengar. Visst de har demokratiska problem, men det kan vi väl knappast klandra Norge för? Så om Kuba kan fixa sjukvård utan oljepengar och om Norge kan fixa vänsterpolitik utan diktatur, då borde väl vi klara det också?
Något att tänka på.
No comments:
Post a Comment